Sitter och svär för mig själv att Freddie Mercury är död, ja det är så illa så att det får mig att gråta ibland eftersom jag har helt plötsligt den här sommaren börjat älska Queen. Lyssna på Queen lika ofta som jag lyssnade på Korn förra året, alltså hela tiden. Skillnaden är att jag har kunnat se Korn live, jag har kunnat se Maiden live, jag har kunnat se Mötley Crüe live, jag har kunnat se Guns n' Roses live (även fast jag valde att inte göra det) men jag kan inte se Queen live med Freddie Mercury.

Jag älskar någon som har dött... ja, det är Freddie som gör bandet Queen värt att lyssna på. Det är oschysst emot de andra musikerna, de skriver otroligt bra låtar alla fyra av dem men det är Freddie som ger det där extra som gör bandet så stort som det blev. Jag älskar någon som har dött.

Jävla FITTA! Satans KUK!

Svordomar, alltihopa. Jag sa fitta och jag sa kuk. Båda två orden intresserar mig. Inte för att jag möjligtvis söker efter fitta konstant och leker med min kuk konstant med jämna mellanrum utan för att det är två ord som är väldigt speciella. De kännetecknar nämligen mannens och kvinnans könorgan. Som om de vore negativt laddade. Det är FULA ord om våra könsorgan. Finns det något fult ord för våra händer? Nej. Finns det något fult ord för våra fötter? Nej. Finns det några fula ord för några andra organ? Som lungorna eller hjärtat? Nej. Men det finns fula ord för könsorganen.

Jävligt märkligt eftersom en hel del av våra tankar kretsar kring just de två sakerna, särskilt när de förenas... KNULLA! En till svordom. Knulla. Finns det något fult ord för kramas eller ta i hand? Nej. Finns det något fult ord för att prata? Nej.

Kan det bero på att sex överhuvudtaget är tabubelagt än idag när det kan vara så vackert mellan två personer som älskar varandra så att istället för att säga de ord som är politiska korrekta som penis, vainga och samlag så blir det automatiskt fula eftersom det handlar om ett tabubelagt ämne.

Det är något man kan tänka på, skulle ha hört med min svenska lärare när jag fortfarande gick i skolan.

Jag är så fruktansvärt dålig på namn så det inte är klokt. Nej seriöst det är hemskt. Det tog mig cirka 1 månad att lära mig Mandas namn. När min mamma fyllde 50 träffade jag min kusin och hennes pojkvän, även fast jag har träffat han flera gånger förut så glömde jag totalt bort hans namn och var tvungen att fråga vad han hette... Jag glömde bort namnet under en period av 5 minuter på Hannah, trodde hon hette Therese. En gång när jag träffade Jocke och Andreas, mina två kusiner i Sthlm så hälsade jag på Andreas och så stog jag och titta på Jocke och kom inte på vad han hette. Är detta nonchalans eller är det bara otroligt kasst minne?

Tänker på en kille som jag träffade i somras och hur han behandlas. Innan jag träffade honom tyckte jag att det lät fel, när jag träffade honom förstog jag att det var fel och när jag ser tillbaka inser jag att det är fel. Det värsta är att det är hans flickvän som behandlar han så och hans vän som inte gör någonting åt det även fast hon själv ser hur illa behandlingen är.

För att lätta lite på trycket av irritation (jag började morgonen med Korn) så länkar jag en Korn låt som påminner om honom. Korn - BBK

"There's nothing wrong wanting to be loved

Is there something wrong with me?!

For once in my life I would I'd like to be

Really set free

Let me be me"

Jag har suttit och tänkt under dagen vad som hade hänt om jag hade slagit fel imorse när jag vaknade. Jag vaknade av att jag slog mig själv med knytnäven i ansiktet, på hakan faktiskt. Om min tunga hade legat väldigt fel i munnen, tror inte att den kan ligga så men skitsamma... mellan tänderna och jag hade slagit och bitit av mig tungan rejält hade jag antagligen förblött och dött. Vad hade det stått i tidningarna då?

"Ungdom dog av självförvållad blödning i sömnen, orsakad av knytnävsslag av sig själv." Det blir verkligen självMORD.

En av anledningar varför bloggen heter just Sick n' Twisted är för att jag drömmer en hel del sjukt.

Det började med att jag hade en sexuell relation med en person som står mig kanske inte nära på det viset att vi pratar ofta eller umgås men nära känslomässigt. Vi båda sa till varandra att det här gick inte, det är etiskt fel men ändå så gjorde vi det. Sen så hade jag fått jobb som nattvaktmästare på ett museum och av någon underlig anledning ville min pappa följa med första dagen på jobbet. Så vi är där och jag ska bära två stora vaser och jag vill ta hissen men pappa sa att vi skulle ta trappan, jag vägrade men han mer eller mindre tvingar mig och så tappar jag en vas, ovärderlig, i trappan så den går sönder. Jag blev måttligt glad på min pappa då. Sen kommer vi hem, till mina föräldrar, jag bodde där tydligen och hela släkten var där. Helt plötsligt så kommer det en stor älgtjur som jag och personen som jag hade en relation med ska slå ihjäl.... med kryckor. Med ispiggarna på kryckorna. Vi lyckas inte utan flyr, för att sen helt plötsligt vara tillbaka på museumet med Knatte, Fnatte och Tjatte + Uppfinnar Jocke. Nej, jag skämtar INTE. Det här hände verkligen i drömmen. Inte nog med det, Mel Gibson var där också och han var i roll, den rollen han hade i We Were Soldiers så han sprang omkring och sköt ihjäl alla på museumet, det var folk där fast det var natt. Tillslut så blev hela museumet översvämmat och alla drunknade förutom Knatte, Fnatte, Tjatte, Uppfinnar Jocke och jag. Någon öppnade dörren så allt vatten rann ut och sensmoralen var enligt någon av knattarna "Oavsett hur illa det går så har man alltid familjen". Sen när vi skulle gå hem så stannade jag på vägen för att titta på en växt, som hoppade upp i ansiktet på mig och försökte bita mig. Då vaknade jag av att jag slog mig själv i ansiktet i verkligheten.

Det var den mest bisarra dröm jag någonsin har kommit ihåg. Särskilt av att jag vaknade av att jag slog mig i ansiktet för att få bort den här blomman.

Det finns två saker som svenska folket vill läsa om. Det första är sex, det andra är kändisar. Charlotte Perelli är en svensk schlager"stjärna". Nu måste man inse att det finns bara ett band som har blivit riktiga stjärnor av schlager och det är ABBA. Schlager är som Idol fast för etablerade musiker. Ok, nått till svenskt band lär ha kommit fram bland schlager, jag vet inte. ABBA är det första jag kom å tänka på och det sista för den delen också.

Jag var nere och handlade idag och såg i tidningshyllan så fanns det en tidning, Kryss & Quiz tror jag den hette. Framsidan bestog av en jättestor ansiktsbild av Charlotte Perelli. Det var den absolut fulaste bild jag någonsin har sett på en människa. Ni kan inte tänka er hur ful bilden var. Det här är förstås inte Charlottes fel utan tidningens. För oavsett hur en människa ser ut så kan man alltid ta snygga bilder på den men istället valde den här tidningen att publicera den fulaste bilden någonsin på en person. Min första reaktion var att jag skrattade, faktiskt jag stog där och skrattade åt en tidningsbild mitt i en affär. Ganska bisart. Sen började jag tycka synd om Charlotte för att någon har valt att publicera den där fruktansvärda bilden, jag säger inte att hon är snygg, långt ifrån, men den där bilden var jävlar i mig ful.

Jag vaknar, jag stiger upp, jag går och sätter på musik, det är det första som jag gör varje morgon. Jag sätter på Korn, jag blir arg och sur. Tänker en massa pessemistiska tankar och klär på mig.

Jag vaknar, jag stiger upp, jag går och sätter på musik, det första som jag gör varje morgon. Jag sätter på Queen, jag blir glad och entusiastisk. Tänker att livet är underbart medans jag klär på mig.

Queen måste vara roten till all godhet i världen. Korn är förbannat bra musik, inget snack som saken men man blir så arg av att höra Korn. Inte arg på Korn utan på allt annat. Däremot när man hör Queen så är man tacksam för att man åtminstone lever och ser möjligheter i livet. Jag vet att det här låter väldigt flummigt men det fungerar så för mig.

Var i Berlin i somras i 10 dagar. När vi kom till Berlin 06:00 på morgonen hade vi ingen aning om vart vi skulle, det var jag och en kompis. Vi hade ingenting förbokat, vi hade aldrig varit i Berlin och vi visste mer eller mindre ingenting om staden eller hur det skulle se ut. Så vi tog ett blad ifrån en turistinformation och såg "Vandrarhem, centralt!" så var det en karta hur vi hittade dit. Vi hade inget annat för oss så vi tog och följde kartan. Först var i centrum av Berlin, östra Berlin, men det visste inte vi. Sen kom vi ut till en gigantisk byggnadsplats, vi hade ingen aning om vart vi var och det var traktorer och jordhögar överallt. Vi började undra om vi hade gått fel men när vi kollade kartan så var vi helt rätt, sen kom vi in i ett område där det var förstörda byggnader och klotter och ja, jag vet inte vad, överallt. Där, i mitten av allt så låg vårat vandrarhem. Jag var väldigt skeptisk till om vi skulle bo där, det tog 2 timmar och 30 minuter att gå dit ifrån tågstationen, och 2 timmar ifrån centrum. Det låg inte centralt, kanske centralt för Berlinstandard men här tar det 20 minuter att gå till östersundcentrum och då bor jag ändå utanför centrum en bit.

Men vi tog in där. Vi betalade för ett 16 bäddsrum utan lakarn. Vi fick ett 4 bäddsrum med lakarn, vet inte om de gav oss fel rum men jag var väldigt nöjd. Vi delade rum med två spanjorer, och en snarkade så otroligt högt så det gick verkligen inte att sova...

Vi fick reda på sms att vi var på den östtyska delen och våran kompis skrev även "Stay away from the muslims" (hon är själv muslim som varnade oss så det var inte av rasistiska skäl utan bara för att varna oss.)

Jag såg faktiskt inga som såg ut att komma ifrån mellanöstern där nere så jag vet inte vad hon pratade om och det var så otroligt lugnt där. Det var verkligen bästa stället vi kunde hamna på tror jag. Det var resturanger ÖVERALLT och folk var ute sent på nätterna men inge bråk eller ingenting.

Våran vän föreslog att vi skulle bo på västsidan vid Berlins zoo. Så efter 5 dagar packade vi ihop och stack dit och hittade ett vandrarhem. Vi tog ett 16 bäddsrum utan lakarn och fick ett 16 bäddsrum utan lakarn och inga skåp så man kunde låsa in något, besvikelse...

Sen ute på gatan, det var riktigt stelt där. Jag trivdes inte på västsidan, det var som Sthlm city fast mycket, mycket större. Alla hus var skitstora och maten svindyr, det ända man kunde äta där var McDonalds eller Burger King och jag som redan hatade båda trivdes inte med maten. På öst kunde man äta olika sorters mat som smakade riktigt bra till samma pris på McDonalds.

Däremot på det nya vandrarhemmet delade vi rum med 16 personer och det var tystare där än när vi delade rum med spanjorerna. Vi träffade även svenskar i det rummet som hade cyklat till Berlin som det lät som. Det var riktigt kul för de hade fått punktering så pumpade de upp däcket så pös det och så sa den ena svensken "Hör du hur däcket pyser?" och den andra svarade "Det är inte däcket som pyser, det är mitt förtroende för Gud." Låg ett par sängar ifrån dem och försökte sova men kunde inte låta bli att skratta.

Nästa gång, om jag någonsin åker till Berlin igen så ska jag vara hela tiden på östsidan för det var en helt annan mentalitet där. Dessutom hade vi turen att vara där när det var fotbolls EM och vi såg semifinalen med Tyskland ute på en resturang. Det var FYLLT av folk överallt då, på gatorna. De satt på gatorna tillsammans och tittade på fotboll. Har aldrig sett något sådant i Sverige. Jag föreslår att om någon någonsin tänker åka till Berlin, var på östsidan. För väst är som vilken svensk stad som helst, om något större. Bara för att ni bor på öst så kan ni fortfarande åka kollektivt till väst för att handla men maten och stämningen är betydligt bättre på öst.