Någonting som verkar förvåna folk, om och om igen är mina föräldrars yrke. De arbetar båda två som poliser.

-Herregud, är de poliser? Får du inte göra någonting då?

Jo, jag får göra saker. Jag får säkert göra betydligt fler saker än vad många andra får göra som inte har föräldrar som är poliser. Fast nu är jag över 18 och de har inte så mycket att säga till om vad jag får och inte får göra men när de hade det så fanns det inga problem, någonsin.

Sen när folk får reda på att mina föräldrar är poliser så brukar det vara blandade känslor men det verkar som det finns en polisskräck här i Sverige. Alla är rädd för polisen för att de ska bli arresterade. Samma sak med fartkameror faktiskt. Alla saktar ner för att INTE bli fast på bild, men de har missat hela syftet. Kamerorna är där för att man ska hålla en låg hastighet så att chansen att överleva en eventuell krock blir högre, inte för att sätta dit folk. Polisen är till för att lagen ska följas och allmänheten blir en trevligare plats att vistas på, inte för att arrestera första bästa person. Se dem som hjälpmedel, inte hot.

Senaste gången var det en tjej i somras som sa "Vi vill inte ha honom här" om mig för att mina föräldrar är poliser. Hon skämtade givetvis men bakom skämtet låg det nog lite sanning. En rädsla för polisen.

Bäst är ändå när jag fikar/fikade med mina fd klasskompisar i skolan. Jag har halvkriminella kompisar, alla har det. De tar droger och en har t.o.m försökt råna en affär med kniv, väldigt osmart för han blev fasttagen. Men antingen så väljer de att inte prata om sådant när jag är omkring eller så säger de till mig att jag inte får säga något till mina föräldrar. Varför skulle jag prata med mina föräldrar om vad mina kompisar gör på fritiden? Det är mina föräldrars jobb att se till så lagen följs av allmänheten, inte mitt jobb att berätta för dem vart lagen bryts. Ifall jag skulle berätta så vill jag även ha lön som civilanställd på polisen.

Har aldrig skämts över mina föräldrars yrke även fast det kan kännas lite tabu i vissa sällskap. Jag har däremot skämts över hur mina vänner har reagerat när de får reda på vad de jobbar som. För deras yrke påverkar inte mig som person.

(Ok, där var en liten lögn. Såklart det har påverkat mig som person men alla polisbarn är olika. En del är kriminella, en del är inte kriminella, en del tar droger, en del gör det inte, en del kör rattfulla, en del gör det inte. Så det finns alla variationer av polisbarn så därför anser jag att det finns ingen mall hur en person som har växt upp i en polismiljö ska vara och därför anser jag att jag inte har blivit påverkad "polisiärt" av dem förutom att jag inte hatar polisen som så många andra gör.)

Hörde ett påstående som stämmer ganska bra, har sett en black metal konsert i hela mitt liv och där var det verkligen så.

"Don't have fun at concerts. Stand around with arms crossed."

Tack gode gud att det inte var så på Korn... (som för övrigt är den roligaste spelning jag har sett, inte den bästa men helt klart roligaste.)

Älskar konserter, hatar festivaler. Vill kunna gå till en säng som fungerar och inte ett tält när man ska sova. Dessutom om det blir som på Graspop är det lera överallt... När jag läste om första världskriget så stog det att marken blev till lera där soldaterna gick, jag förstog inte riktigt hur det fungerade men efter jag har varit på Graspop förstår jag precis vad de menar.

På Sweden Rock blev marken till sand där folk gick, för det var så satans varmt.

Har svårt att sova. Ligger och tänker på min granne. Vet inte men jag har verkligen börjat hata honom eller henne för sin feghet och för att jag ger mig med för att jag måste. Vill bara sätta på Korn - Wake up hate eller Here to stay, någon riktigt tung låt på högsta volym och öppna alla fönster och ytterdörren så ljudet går ut i trapphuset. Helst gå och banka på dörren så han öppnar den (fast jag vet inte vilken dörr det är) så han hör att jag är vaken och jag tänker hålla honom vaken inatt igen tills han har modet att be mig stänga av musiken verbalt och inte skriva lappar och springa.

Tycker det är fegt. Fast jävligt effektivt om man vill vara anonym. Har sparat pappret, ska skicka in det på labb så de kan ta fingeravtryck och sen ska jag ta reda på vilken dörr som matchar dessa fingeravtryck för att knacka på och säga "Jag fick din lapp, jag är hemskt ledsen om jag har hållit dig vaken men lösningen till detta problem är inte att hota utan att kommunicera. Om du hade pratat med mig från första början så hade du inte behövt ligga uppe så många sömnlösa nätter (om han gjorde det, han kanske var vaken en natt och fick nog.) så skyll inte på mig för det är din feghet som har hållit dig vaken för att du inte informerade mig. Tack så mycket. PEACE OUT! /GRANNEN"

När jag var borta i somras så var jag med om en intressant upplevelse. Jag var hemma hos en tjej och så knackade det på dörren men hon vågade inte öppna. Är det så hemskt att människor inte vågar öppna dörrar för folk nere i södra Sverige? Vet att det var likadant i Sthlm när jag var med Maria, fast inte lika extremt men då blev jag tillsagd att alltid låsa så ingen bara går in. Går folk bara in i lägenheterna där nere? Jag har ingen erfarenhet av sådant men jag öppnar alltid om någon knackar/ringer. Om jag inte hör någon skrika "Jag ska döda dig din jävel!" utanför.

Det har jag suttit och tänkt på, när man dör så gör man det ensam oavsett vad hur man gör. Man är alltid ensam när man dör. När man föds så möts man av en värld fylld med människor som tar hand om en (om så bara i 5 minuter i början, sen när man blir äldre så finns det ingen som tar han om en.) men när man dör så lämnar man livet och möter döden ensam, om inte... om inte någon möter en när man dör. I den s.k tunneln med ljuset i slutet. Är detta döden eller är det bara en hallucination som skapas av hjärnan när syret stryps?

Om det inte finns någon där i tunneln så möter man döden ensam. Det är en ganska skrämmande tanke. Att gå in i något okänt helt ensam. Man vet heller inte vad som väntar en. Vet man om när man dör?

Tänker särskilt på soldater. I all kaos och förvirring finns risken att de blir skjutna och avlider direkt, när de blir skjutna och dör på en gång, märker de själva att de har dött eller slutar livet bara direkt och sen har de ingen chans att reflektera över vad de har gjort i sitt liv?

Känns riktigt hemskt om livet skulle vara som en tv apparat och när man dör så stängs strömmen av och ljuset slocknar direkt och sen är det så. Det bara är så att det inte är någonting.

Jag vill inte dö ensam...

Sitter och lyssnar på musik och har hittat en helt fantastisk låt. När jag ser videon (som är fanregisserad, alltså ingen officiell video.) får jag rysningar i hela kroppen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det senaste året, efter Graspop har jag blivit betydligt mer känslig för musik har jag märkt.

Vad är det med musik som berör mig så otroligt djupt? Jag kan se filmer som klassificeras som "otroligt sorgliga" men jag reagerar inte men en låt kan påverka mig väldigt mycket. Är det p.g.a av den fria association man får i en låt? Det kan ju inte vara vara musiken, tonerna som påverkar mitt psyke direkt utan snarare indirekt genom att musiken ger mig tankar och idéer och på så vis påverkar mig.

Jag vill ha den här låten när jag vaknar, varje morgon. Skulle bli en mycket lyckligare människa då. Särskilt när texten börjar med "It's a beautiful day, the sun is shining, I feel good."

Har hamnat i en dikussion med två personer om legalisering av cannabis. Jag är emot detta därför jag tycker inte att droger hör hemma i vårat samhälle. En av dem anser dock att cannabis inte är en drog. Den andra anser att cannabis skulle minska på alkoholmissbruket och alkohol är ett starkare gift än cannabis.

Jag sa det att det känns fel rent moraliskt att be någon missbruka något annat. Som ta alkoholmissbrukarna, om man skulle legalisera cannabis så att de kunde missbruka det istället för alkohol, till vilken nytta? Då fick jag en motfråga, om jag var emot att man hjälpte heroinister med metadon. Jag vet inte vad som händer efter de har blivit av med heroinet, slutar de med metadon då? För isådannafall skulle man kunna lägga upp en behandlingsplan för alkolister. Att de avvänjer alkoholen och börjar med cannabis och sen avvänjer cannabisen och börjar med choklad. Problemet löst, men jag tror inte det är detta som cannabisförespråkarna är ute efter...

De är ute efter att de ska kunna fritt använda cannabis utan att bli arresterade av polisen så varför peka med fingret emot alkoholen och säga "Det är giftigt, varför får inte vi ta giftiga saker!? Som dessutom är mindre giftigt!" Det blir bara löjligt för jag är säker på att om man kunde så skulle man göra alkohol illegalt också med tanke på alla problem de ställer till men det är inte möjligt eftersom det är så invant i det svenska samhället.

Så se inte alkohol som en ursäkt för att röka cannabis utan säg som det är istället, ni skiter i alkoholen totalt, ni vill bara kunna röka lagligt.

Jag förstår varför grannen klagar. Sitter och lyssnar på Korn just nu (det är inte natt och det är fredag) och glasrutorna vibrerar av volymen. Jag har tänkt många gånger, jag har fått flera erbjudanden att flytta hit och dit av olika människor (om så bara ett kom så långt till ett planeringsstadium) men hur skulle de klara av det? Jag kan inte sluta lyssna på musik så här och det är ännu värre hos mina föräldrar. Då hör grannarna musiken... som bor 100 meter därifrån bakom en skogsdunge...

Jag vill något som jag inte kan och det är så hemskt. Man vet att man inte ska men man vill men man är rädd att det ska förstöra även fast det redan är förstört...