Jag spelar musik, jag skapar musik. Jag är en duktig musiker för mig själv för jag gillar det jag gör. Jag njuter av min egna musik, tycker faktiskt att den är riktigt, riktigt bra. Problemet är att min musik är aningen udda och inte alls tekniskt svår. Alla som har något hum om gitarrer eller basar kan spela den men det spelar ingen roll för musik ska inte vara teknisk, den ska vara skön att lyssna på.

Det är något som många musiker glömmer, särskilt gitarronanisterna. Har hört mig för lite, frågar vänner osv om vad som är intressantast i en låt och ingen har hittills sagt att en låt kan endast vara bra om den är tekniskt svår. Faktiskt, de har sagt tvärtom. Desto krångligare en låt är desto svårare är det att lyssna på den. Ser man på de stora banden så spelar de inte avancerat, inte ens de modernare stora banden.

Något som retade mig var när jag såg en video på Youtube med Korn, när de gjorde en cover på One med Metallica. En kommentar var "They're not real musicians, they didn't play the solo". Ah, så musiker byggs på solon? Det är gitarronanister hela bunten. Musik bygger inte på solon eller tekniskt svåra riff. Se på världens största gitarriff genom tiderna. Smoke on the water. Ett riff som en som aldrig har spelat gitarr kan lära sig på max en timma. MAX, det skulle gå snabbare om de hade någon form av musikalisk ådra i sig.

Musik ska inte vara krångligt för att det ska klassas som musik. Om folk vill spela svåra saker så gärna för mig, men klaga inte på de som väljer att inte spela så för det är lika mycket musik det. Musik kan bestå av fyra toner och det kan vara bra... Hatar när musiker föraktar andra musiker för de är inte lika "skickliga". Skicklighet mäts inte i teknik.

Jag kan ingen teori alls. Jag kan fyra ackord ändå har jag lyckats skapa musik. Nu låter den betydligt mycket bättre än för ett år sen och jag hoppas om ett år så kommer jag ha utvecklats ännu mer men jag hoppas att det jag kommer göra i framtiden inte kommer vara nå mer tekniskt svårare än det jag gör nu. Det ska hållas lätt, så lätt så jag kan lära dig eller vilken annan person som helst att spela det. Det är det som jag tycker är imponerande.

Jag har växt upp i en ganska polispräglad miljö. Jag har haft en hel del med poliser att göra i min ungdom, kanske för att jag har bott med två stycken i 15 år. Tycker deras yrke verkar... skittråkigt. Jag har varit otaliga timmar på polisstationer, bl.a Östersunds. Världens tråkigaste byggnad. Jag klarar inte av stället längre, det är stort, brunt och tråkigt.

Är det en generalisering av polisyrket? För när man pratar med andra poliser som har mer praktiska tjänster verkar det vara betydligt mer underhållande.

Det skulle vara ganska intressant att vara polis om man hade en rolig tjänst. Något som stör mig är synen på poliser, de verkar vara hatade av allmänheten. För att? För att de ser till så att folk inte bryter emot lagen? Är det därför de är hatade?

Tänker ganska mycket på Göteborgskravallerna. Det är inte konstigt att polisen sköt om jag säger så. Jag har tittat på en hel del filmer ifrån Youtube och sett bilder ifrån nyheterna när  det hände. Om ingen la märke till det så haglar det gatustenar över polisen. Är det konstigt att polisen skjuter tillbaka? Ja, jag håller med att det är förjävligt att polisen slog demonstranterna om de blev tillfångna tagna men om demonstranterna skulle fånga in en polis.... hmm... Jag tänker, hur skulle ni behandla polisen då? Vänta, ni kastar sten på dem och ni förväntar er att ni ska bli behandla med respekt? Det är ett jävligt konstigt sätt att resonera. Det är en självklarhet, oavsett om det är hemskt eller inte att våld föder våld. Om alla hade skött sig den dagen så hade ingenting hänt. Det är jävligt synd att det fanns seriösa demonstranter där som ville uttrycka sin åsikt så kommer ett gäng idioter dit och förstör alltihopa och får Göteborg se ut som en krigszon.

Tar inte polisen i försvar för jag vet att alla poliser inte är goda och fina men ni som säger att polisen misskötte sig den dagen borde kolla upp vad de fick utstå. Det har sagts en väldans mycket om de stackars demonstranterna men det var kaos i polisstyrkan och de fick skador precis som demonstranterna och det var inte poliser som orsakade skadorna på andra poliser utan det var idioter som kastade sten som orsakade de skadorna och då är det inte konstigt att de sköt. Jag hade skjutit som bara fan om någon kasta sten emot mig och jag hade ett vapen. Är det konstigt?

Nu pratar jag moraliskt, är det konstigt? Det som jag tycker är konstigt är att de inte sköt ihjäl någon.

Satt å titta på House idag, typ 3-4 avsnitt på Canal+ Drama. Som alla vet så är House en amerikansk doktorsserie, den bästa vill säga. Jag hatar alla andra serier typ MEN... jag kan titta på House. För jag gillar just den rollen House.

Det jag satt å tänkte på var arbetar amerikanska läkare sådär? Ens i närheten. Jag förstår såklart att det är fiction för att göra bra tv men arbetar läkarna i team 4 om 4 där det finns en ledare?

Hur arbetar svenska läkare? På Akademiska i Uppsala?

Jag åkte som en satans jojo ut och in på Akademiska i Uppsala när jag var yngre. Jag associerade Uppsala med sjukhuset, jag trodde Uppsala var ett sjukhus. Så en gång åkte jag tåg till Uppsala, jag var liten såklart, så började jag prata med en tjej och frågade vart hon ska och hon svarade "Uppsala" och jag frågade "Jaha, vad är det för fel på dig då?"

Tur jag inte försökte fixa ragg...

Arbetar på mitt körkort. Övningskör osv, fy fan vad jag hatar att köra. Eller det är kul men det är en skräckblandad kärlek. Jag har alltid varit rädd för bilar och nu när jag själv försöker köra så kan jag inte skylla på någon annan om jag kör ihjäl oss... (Jag å någon av mina handledare/föräldrar.)

Att köra bil innebär inte att man har ansvar för sig själv utan även för andra. "Sköt dig själv" attityden fungerar inte där för om det skulle fungera så skulle vi inte ha så många alkoholrelaterade dödsolyckor för om alla skötte sig så slapp vi sådant.

Jag sitter och tänker på hur det är att vara förälder. Jag är omgiven av föräldrar just nu. Inte bara mina två egna utan en annan som har en dotter som är 13 år. Jag har träffat döttrar, hela mitt liv. Vad tänker föräldrarna när de ser mig? Jag vet att när jag träffade Mandas föräldrar första gången så var det när hennes lillebror var med i Vi i Femman i radio så alla små knattar var där så vi fixade till så jag såg hyfsat bra ut så jag inte såg ut som jag hade varit på lan i 4 dagar och inte duschat (även fast jag duschar på lan, väldigt ofta. Tidsfördriv ifrån datorn. Däremot om man är borta är det värre.)

Så alla små tjejer tyckte jag såg bra ut, det är väl en sån där grej som alltid händer. Kommer ihåg när jag var i 10-12 års åldern, tyckte alla över 18 var snygga. Skulle den John då ta fram sina favorittjejer skulle jag idag definitivt inte hålla med.

Men tillskillnad ifrån vad ungarna tyckte så höll inte pappan med. Han tyckte inte jag såg bra ut, eller kanske rent utseendemässigt men mina svarta kläder osv. Herregud, hur kunde hennes dotter gå ut med mig?

Hur skulle jag själv tycka om min dotter kom hem med någon som jag inte skulle tycka om rent utseendemässigt? Ingen aning.

Vad tycker föräldrar om mig? Marias mamma var väl inte överförtjust i mina matvanor. Jag åt väldigt, väldigt lite och det för andra kan antas att jag inte tyckte om maten. Tvärtom, hon var jätteduktig på att laga mat men jag äter lite, så är det bara. Kommer ihåg en gång när jag var sjuk, väldigt sjuk och var hemma hos Maria och när vi skulle äta, hade jag varit hemma hade jag inte ätit men där åt jag lite. Trodde det skulle uppskattas men istället så blev hon besviken på att jag åt så lite och jag känner igen den besvikelsen. Jag lagade mat hemma hos Hannah, jag tyckte maten smakade fruktansvärt och var rädd att Hannah skulle tycka samma sak och hon lämnade lite mat. Jag trodde det var för hon tyckte det smakade lika illa som jag tyckte men det var av kulturella skäl, så jag fick smaka på min egna medicin där.

Sen så har jag haft mindre trevliga träffar med föräldrar. En pappa hotade med att skjuta mig om jag sårade hennes dotter. Jag antog att han skämtade och jag har inte än blivit skjuten även fast det tog slut för länge sen.

En del föräldrar skrämmer mig, eller rättare sagt en särskil förälder och jag behöver inte gå in på vem det är men jag tror de som vet om vem jag antyder på tycker detsamma.

Jag tycker att jag har kommit bra överens med alla föräldrar jag har träffat hittills till mina flickvänner och vänner. Jag har svårt att förstå att en del personer har någon form av föräldrafobi. Har vuxit upp som ensambarn så mina föräldrar är den enda familj jag har men jag har vuxit upp väldigt, väldigt fritt så jag har aldrig känt att de har stoppat mig på något vis. Jag gick på min första konsert ensam när jag var 13 år. John, 13 år på Globen, Maiden. Så frågar folk mig "Vad tänkte du då? Hur kunde du gå ensam?" och jag svarar "Jag gick inte ensam, det var 12999 andra personer där också."

Har en väldigt bra relation till mina föräldrar, anser mig väldigt, väldigt lyckligt lottad när det gäller uppväxt och familjeliv. Vilket som kan svida i ögonen på andra har jag märkt. Fick ett sms där det stog "Du och jag lever inte i samma värld." förut. Nej, jag har haft det väldigt lätt hittills i mitt liv och den värld jag lever i är den värld jag har blivit uppväxt i, precis som alla andra. Eran värld ni lever i är den värld ni har växt upp i, det finns inget fel i det. Jag är inte bortskämd på det viset att jag får vad jag vill när jag vill hur jag vill vart jag vill. Jag är bortskämd på det att jag har mina föräldrars förtroende, de litar på mig och det är inget som hände på en natt och det är inget som jag använder att utnyttja för om jag missbrukar deras förtroende för mig kommer relationen förstås försämras och min vardag kommer få en sämre standard. Ja, just nu medans jag söker jobb är jag beroende av mina föräldrar men jag bor inte hemma hos dem utan jag bor i våran gemensamma lägenhet om man ska kalla det för de. Eftersom de jobbar både här där de bor och i Östersund så måste de har någonstans att bo där när de väl arbetar där, så de äger en lägenhet som jag bor i. Det är mitt hem, det är där jag bor. Här hemma hos mina föräldrar har jag inte ens ett eget rum, jag kallar inte det här stället för mitt hem. Jag bor i gästrummet och just nu bor jag i vardagsrummet på soffan för vi har besök. Det kan låta hemskt att besökaren får en säng och jag får en soffa, jag är ju trots allt hos mina föräldrar men jag är lika mycket gäst här som han är och dessutom är jag vaken längre så därför passar vardagsrummet mig perfekt. Jag sover i vardagsrummet hemma hos mig också, i lägenheten. Jag har slutat sova i min säng, eller jag har börjat lite lätt igen men oftast i soffan. Varför? Därför jag har en dubbelsäng. Nu när jag är singel känns den tom rent mentalt. Förut när jag hade flickvänner så sov jag där men då var det inte tomt mentalt. Så för att överkomma tomhetskänslan så har jag fyllt ena sidan av sängen med tidningar och böcker så när det känns ensamt är det bara att tända lampan och läsa något utan att behöva lämna sängen och dessutom så kan jag bara använda halva ytan av sängen vilket som minimerar tomhetskänslan.

Men vadå bortskämd? Jag bodde i ett eget hus i två år, ensam. Som nu är sålt och de som bor där nu... hatar huset.