Jag har inte hemlängtan just nu eftersom jag är hemma. Det var länge sen jag hade hemlängtan överhuvudtaget. Eller egentligen var det en snabbis i somras när jag befann mig på ett ställe där jag absolut inte ville befinna mig på... och jag garanterar er att ni heller inte skulle vilja vara där, ingen av er.

Men den hemlängtan jag hade när jag var liten var speciell. När mina föräldrar reste bort utan mig eller om de skulle på olika kurser eller vad som helst. Det som hände var att jag blev iväg skickad veckovis till min moster (som jag förövrigt älskar väldigt mycket) men när jag var liten så tyckte jag inte så mycket om att vara där. Mina föräldrar blev helt förvånade när jag berättade det här för dem för ett par sen för de trodde jag tyckte om att vara där när jag var liten.

Så det som hände var att jag kom dit till dem och där bodde min moster, hennes man och min kusin. Så jag spenderade cirka 6-7 dagar där och på dagarna var det lugnt. De hade en hel del filmer, Nintendo 8-bitars, en katt, kanin och en riktigt stor gård. När jag var väldigt liten hade de även hästar med den intresserade inte mig. Så på dagarna var allt frid och fröjd, hade en del att göra. Om jag inte hade något att göra så hade min kusin ett riktigt stort lager på Kalle Anka tidningar som jag läste.

Däremot på kvällarna när det började bli mörkt ute så blev det dystrare. Vet inte om det var någon form av klocka inom mig som sa "Dags att gå hem" för när jag var hemma och var borta hos kompisar så skulle jag alltid gå hem runt 19:00, när jag blev äldre höjdes detta såklart till 20:00, 21:00 och sen obefintligt, men det här var när jag var liten. 6-7 år.

Så när klockan hade passerat 19:00 och jag fortfarande var där kände jag mig väldigt ensam och när klockan närmade sig 21:00 så var det riktigt hemskt. Jag sov hos min moster eftersom jag var mörkrädd... (fortfarande aningen mörkrädd ibland) och varje morgon när jag vaknade så öppnade jag inte ögonen utan fortsatte blunda och hoppades att allt bara var en dröm, att när jag öppnade ögonen så skulle jag ligga i mina föräldrars säng hemma i vårat hus, men varje gång jag öppnade ögonen blev jag besviken.

Det är hemlängtan för mig.

Jag längtar inte hem just nu, för jag är mer eller mindre hemma. Eller är detta mitt hem? Jag är hemma hos mina föräldrar men jag har inte ens något eget rum. Jag har aldrig bott här, jag har varit i det här huset under hela min uppväxt men det är våran sommarstuga som de har flyttat in i. Så för mig är det här en stuga, inte ett hem. Det är tre rum. Kök/vardagsrum och två sovrum. Sen har vi, tack gode gud, en riktig toalett. Ett av dessa sovrum skulle man kunna tro är mitt rum men det är det inte. Det är en säng kombinerad med lagerlokal! Det går inte att vara i rummet och det kan förklaras som ett gästrum, alltså inte mitt personliga rum även fast jag alltid sover där (förutom nu, eftersom det är överfyllt. Går inte komma fram till sängen, så jag sover i soffan.)

Fast lite, lite längtar jag hem till mig. För känna närvaro till omvärlden, för den här stugan är mitt ute i ingenstans. Man känner sig väldigt isolerad. Även fast jag har internetkontakt med folk så finns ändå känslan av isolation. I Östersund behöver jag bara gå ner på gågatan så är det en 90% chans att stöta på någon man känner för att om så bara säga hej.

Vetskapen om närhet till omvärlden räcker ibland, även fast just nu måste jag även umgås med folk för att inte bli galen.

Är hemma hos mina föräldrar. En liten stuga på 5 kvadratmeter mitt ute i skogen. Det är så satans kallt just nu så det inte är klokt tycker jag... Kommer nog frysa ihjäl om jag inte eldar för värme (man måste göra det här) eller sätter på mig en filt eller ännu bättre, ett täcke.

Har ont igen, det gör fruktansvärt ont... men jag är frisk enligt läkarna än så länge. Förhoppningsvis så ändrar de sig när jag besöker dem på Östersunds sjukhus. Ser fram emot det, vi tänkte åka in idag när smärtorna började men jag kände det att åka 2 timmar i bil med dessa smärtor var inte nå vidare. Det finns en sak man kan göra åt dem så de lindrar och det kan jag inte göra i bilen...

Imorgon är det 50 års fest för min mamma, grattis.

Just nu färgas mitt hår svart. Orkade inte chansa och klippa mig kort.

Börjar bli måttligt less nu på att inte göra någonting. Igår skrev jag att jag längtar hem så jag kan spela, vad är det för längtan? Det är ingen bra längtan. Värsta är när jag är hemma så vill jag inte ens spela... riktigt konstig situation.

Måste ha ett arbete eller något att göra. Har letat lite men alla kräver körkort mer eller mindre, det negativa att bo såhär långt upp. Vet inte hur det är i södra Sverige men här står det i 99% av alla annonser "Körkort B krävs". Sen så kan man söka runt själv som jag har gjort men ingen vill ha någon. Så satans muntert.

Många går omkring och säger att livet är en gåva, att livet är unikt. Är livet unikt? Titta omkring er! Det bor sex MILJARDER människor på denna planet och en satans massa djur! Flugor, fiskar, däggdjur, spindlar, insekter överhuvudtaget. Det finns träd och växter.

Så vad ser vi? Livet är inte unik. Känner du dig unik för att du lever? Sluta upp med det för det finns miljarder andra människor, djur och växter som också lever.

Vad är det som är unikt? Du som person kan vara unik för ett fåtal personer men för mig är du inte unik förns jag har lärt känna dig. Jag är unik i min vänskapskrets men om du frågar någon slumpmässig person om mig, så är jag inte unik.

Inte ens våra utseenden är unika om de inte sticker ut JÄTTEMYCKET. Som John Merrick (Elefantmannen). Hans utseende är unikt.

Mitt utseende, är det unikt? Nej. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, jag har blivit jämnförd med flera personer här i världen. Kända personer. Betyder att mitt utseende inte är unikt eftersom det delas av andra.

Ditt utseende? Delas säkert av ett tiotal personer här på jorden. Det är inte unikt.

Är vi unika? Är våra själar unika? Vilka själar? Jag tror vi har en själ men det är inte alla som gör det. Är själen unik? Nej, hur kan den vara det när det finns sex miljarder andra själar + djurens själar? (Om de har några. I Nicea 300 år efter Kristus kom de på att djur inte har några själar, men kvinnor har själar, en rösts majoritet på den frågan enligt proffessiorn i humaniora på Mittuniversitetet i Östersund, grattis flickor.)

Ni kanske känner er unika för ni har en själ, jag känner mig unik för jag har en själ men faktum är att det är något som delas med så många så jag tror inte det är unikt.

Så det jag försöker säga här nu är att vi är inte unika på jorden. Vi är unika i våran vänskapskrets men där slutar det också. Så gråt inte när ni inte känner er speciella eller unika som så många gör, för jorden är en unik planet. Än så länge är det den enda planeten med liv på som man har "hittat" och ni är alla en del av den. Det gör er unika i världsrymden.

Åker snart iväg till mina föräldrar. Har ångest för att jag inte har spelat tillräckligt "hårt" så jag har slackat efter mina kompisar som nu ligger långt före mig... Första tecknet på ett framtida beroende, måste stoppa det innan det är försent!

"Yeah I know it's hard to face
When all we've worked for's gone to waste
But you're such a stupid woman
And I'm such a stupid man
But love like time's got its own plans"

Guns n' Roses - Locomotive

Tycker att de här koderna som man ska skriva in innan man loggar in är riktigt underhållande. Alldeles nyss var det "zars" (tänker på sjukdomen SARS som skulle "döda hela mänskligheten" enligt Aftonbladet.) och man behöver inte ha alltför snuskig fantasi för att veta vad man associerar "cumn" med. Bara ta bort N:et så står ju hela ordet där.

Har snackat en del om utseende osv nu ett tag just för att jag är inne i en sådan fas där jag inte vet vad jag ska göra med mig själv rent utseendemässigt. Fick i.a.f en kul komplimang igår:

 K20 från Hjortsberga i Kronobergs län, Idag kl 02:33

(Han talar till mig, jag är Taikonaut. Lite överraskande att en kille säger sådär. Har aldrig hänt förut.)

Jag vet inte om det är ironi, jag hoppas det är det men inatt så har jag varit uppe nästan hela natten, gick och la mig 05:30 typ. Varför var jag uppe så SENT!?

Jo det började så att direkt efter jag skrev det avslutande inlägget så började mina smärtor komma. Och när de kommer så gör det ont, och det kan göra ont väldigt länge... Så det som händer är att jag härdar ut till 05:30 ungefär och sen lyckas jag somna ändå, när jag vaknar 08:45 (ställt klockan) så har jag FORTFARANDE ont. Så jag sitter där och härdar ut mina smärtor och så får jag ett samtal av min läkare 09:10 och han säger...

"Vi har kollat på dina prover och det finns ingenting som visar på att du skulle vara sjuk."

Tack, då vet jag. Det känns jättebra att veta att jag är frisk nu.

Så jag berättade att jag hade ont just nu medans vi pratar och som tur är så tog han mig på allvar så nu kommer jag bli skickad till sjukhuset i Östersund någon gång i framtiden, snart hoppas jag.

Tack.

Arbetsförmedlingen snart. Vilket skämt... jag hade totalt glömt bort en sak, att läsa datum. Hade fått en kallelse i tisdags att gå på något möte om arbetsmarknaden i Åre. Trodde det var i oktorber och för det andra så var jag inte hemma i tisdags... för jag var på sjukhuset och tog prover.

Klockan är nu 02:26 enligt min datorklocka nu när jag påbörjar detta inlägg...

Livet är tråkigt mellan 00:00 och 12:00. Riktigt tråkigt. Värsta är att livet är inte så kul mellan 12:00 och 00:00 heller. Jag har på tok för mycket fritid och alldeles för lite att göra. Jag har helt enkelt inget att göra och det får mig att tänka, och att tänka är inte bra alla gånger.

I moderna krig, i Irak t.ex så är det lite av ett problem. Att hålla soldaterna sysselsatta så de inte sitter och stirrar i taket och tänker. För när man börja tänka så kan man börja grubbla och då blir man ineffektiv.
Jag är ineffektiv just nu känns det... Jag har inte ens lust att spela spel. Fast det kanske är något positivt, ett kall att jag ska göra något annat.