Idag har jag nog spillt vatten i mina ögon, gråtit, över den mest löjliga saken i världen! Eller?

Jag spelar GTA 4 när jag är här nere. Väldigt underhållande spel, stjäla bilar, slå ner folk, skjuta folk, bränna folk, köra över folk osv...

I.a.f det finns vissa beslut man måste ta i spelet som kan påverka hur spelet fortsätter och idag tog jag ett beslut. Helt klart fel beslut... och en väldigt betydelsefull person till Nico Belic (mig) dog. Jag släppte en tår eller två... Tyckte det var så satans sorgligt att den här personen dog för det var så oväntat! Och att det var mitt fel var ännu värre...

Är detta töntigt? Att gråta till ett spel?

Gråter ni till filmer? Gråter ni till böcker? Det är lika som med spel enligt mig. Man är med i en story (och i just GTA 4 en väldigt välskriven historia!) men skillnaden mellan filmer och böcker är att man kan påverka denna story själv och idag påverkade jag den till det sämre... FAN! Varför skulle du dö!?

Tänker inte dra upp en ny speldiskussion, har redan förklarat om MMORPG och spel är INTE töntigt. Det är avslappnande och man kan ha kul. Spel är bland de få eller om det är det enda här i världen där man stimulerar båda hjärnhalvorna samtidigt om jag har förstått det rätt. Jag har glömt bort men det var något sådant som vi prata om på psykologin...

Skitsamma. Spela mer spel! NU!

(Jag är ingen tönt....)

Jag har inte hemlängtan just nu eftersom jag är hemma. Det var länge sen jag hade hemlängtan överhuvudtaget. Eller egentligen var det en snabbis i somras när jag befann mig på ett ställe där jag absolut inte ville befinna mig på... och jag garanterar er att ni heller inte skulle vilja vara där, ingen av er.

Men den hemlängtan jag hade när jag var liten var speciell. När mina föräldrar reste bort utan mig eller om de skulle på olika kurser eller vad som helst. Det som hände var att jag blev iväg skickad veckovis till min moster (som jag förövrigt älskar väldigt mycket) men när jag var liten så tyckte jag inte så mycket om att vara där. Mina föräldrar blev helt förvånade när jag berättade det här för dem för ett par sen för de trodde jag tyckte om att vara där när jag var liten.

Så det som hände var att jag kom dit till dem och där bodde min moster, hennes man och min kusin. Så jag spenderade cirka 6-7 dagar där och på dagarna var det lugnt. De hade en hel del filmer, Nintendo 8-bitars, en katt, kanin och en riktigt stor gård. När jag var väldigt liten hade de även hästar med den intresserade inte mig. Så på dagarna var allt frid och fröjd, hade en del att göra. Om jag inte hade något att göra så hade min kusin ett riktigt stort lager på Kalle Anka tidningar som jag läste.

Däremot på kvällarna när det började bli mörkt ute så blev det dystrare. Vet inte om det var någon form av klocka inom mig som sa "Dags att gå hem" för när jag var hemma och var borta hos kompisar så skulle jag alltid gå hem runt 19:00, när jag blev äldre höjdes detta såklart till 20:00, 21:00 och sen obefintligt, men det här var när jag var liten. 6-7 år.

Så när klockan hade passerat 19:00 och jag fortfarande var där kände jag mig väldigt ensam och när klockan närmade sig 21:00 så var det riktigt hemskt. Jag sov hos min moster eftersom jag var mörkrädd... (fortfarande aningen mörkrädd ibland) och varje morgon när jag vaknade så öppnade jag inte ögonen utan fortsatte blunda och hoppades att allt bara var en dröm, att när jag öppnade ögonen så skulle jag ligga i mina föräldrars säng hemma i vårat hus, men varje gång jag öppnade ögonen blev jag besviken.

Det är hemlängtan för mig.

Jag längtar inte hem just nu, för jag är mer eller mindre hemma. Eller är detta mitt hem? Jag är hemma hos mina föräldrar men jag har inte ens något eget rum. Jag har aldrig bott här, jag har varit i det här huset under hela min uppväxt men det är våran sommarstuga som de har flyttat in i. Så för mig är det här en stuga, inte ett hem. Det är tre rum. Kök/vardagsrum och två sovrum. Sen har vi, tack gode gud, en riktig toalett. Ett av dessa sovrum skulle man kunna tro är mitt rum men det är det inte. Det är en säng kombinerad med lagerlokal! Det går inte att vara i rummet och det kan förklaras som ett gästrum, alltså inte mitt personliga rum även fast jag alltid sover där (förutom nu, eftersom det är överfyllt. Går inte komma fram till sängen, så jag sover i soffan.)

Fast lite, lite längtar jag hem till mig. För känna närvaro till omvärlden, för den här stugan är mitt ute i ingenstans. Man känner sig väldigt isolerad. Även fast jag har internetkontakt med folk så finns ändå känslan av isolation. I Östersund behöver jag bara gå ner på gågatan så är det en 90% chans att stöta på någon man känner för att om så bara säga hej.

Vetskapen om närhet till omvärlden räcker ibland, även fast just nu måste jag även umgås med folk för att inte bli galen.

Är hemma hos mina föräldrar. En liten stuga på 5 kvadratmeter mitt ute i skogen. Det är så satans kallt just nu så det inte är klokt tycker jag... Kommer nog frysa ihjäl om jag inte eldar för värme (man måste göra det här) eller sätter på mig en filt eller ännu bättre, ett täcke.

Har ont igen, det gör fruktansvärt ont... men jag är frisk enligt läkarna än så länge. Förhoppningsvis så ändrar de sig när jag besöker dem på Östersunds sjukhus. Ser fram emot det, vi tänkte åka in idag när smärtorna började men jag kände det att åka 2 timmar i bil med dessa smärtor var inte nå vidare. Det finns en sak man kan göra åt dem så de lindrar och det kan jag inte göra i bilen...

Imorgon är det 50 års fest för min mamma, grattis.

Just nu färgas mitt hår svart. Orkade inte chansa och klippa mig kort.

Börjar bli måttligt less nu på att inte göra någonting. Igår skrev jag att jag längtar hem så jag kan spela, vad är det för längtan? Det är ingen bra längtan. Värsta är när jag är hemma så vill jag inte ens spela... riktigt konstig situation.

Måste ha ett arbete eller något att göra. Har letat lite men alla kräver körkort mer eller mindre, det negativa att bo såhär långt upp. Vet inte hur det är i södra Sverige men här står det i 99% av alla annonser "Körkort B krävs". Sen så kan man söka runt själv som jag har gjort men ingen vill ha någon. Så satans muntert.