Det känns som om klockan är 01-02 på natten så är den bara 22:20. Tycker sådant är jobbigt för man vill inte sova men man vet heller inte vad man ska göra.

Hemma igen. Vad händer här hemma? Ingenting.

Bor i en lägenhet, en tvåa i Östersund. Gillar den här lägenheten. Vanligt folk låser dörren för att de inte vill ha in folk i sin lägenhet, jag var lite ovan med det till en början för jag bodde i en villa tidigare i Ås och där låste vi aldrig dörren förutom när vi skulle sova. Nu gillar jag att låsa dörren, inte för att låsa folk ute utan för att låsa min värld inne.

Jag missar sällan tider, jag brukar hålla tider och tycker det är viktigt att man håller tider men vilka tider ska man hålla? Jag var 100% säker på att bussen skulle avgå 17:00 här men jag hade fel. Den avgår 18:55. Kul... Det betyder att jag blir 2 timmar sen hem och jag har en del saker som jag bör göra. Blir irriterad, kanske mest för att jag inte har så mycket att göra här.

Åker hem idag vid 17:00, lite hemlängtan har man nog allt.

Rösten är väldigt viktigt tycker jag. Jag tycker min röst är fruktansvärd, jag hatar den. Det finns fler röster än min jag hatar och det är först och främst tjejers röster. Jag vet inte varför, jag lyssnar gärna på vad ni har att säga så länge ni inte pratar. Jag pratar gärna så länge jag slipper lyssna på era röster. Det är svårt att förklara, jag kanske har haft otur när det gäller tjejer och deras röster eller så är det så att längre upp här i norr så låter kvinnors, tjejers röster ganska fruktansvärt. Inte alla men majoriteten skulle jag våga vilja påstå faktiskt... ta inte illa upp för det är inte en särskilt person jag pratar till utan massan och det är min åsikt och ni tycker säkert att min röst är fruktansvärd om ni har hört den.

Längre söder ut så låter tjejerna någolunda bättre men alla är inte bra där nere heller. Kanske därför msn är så underbart för man slipper lyssna på en röst?

I telefonen låter rösterna ännu värre...

Kom nyss å tänka på de här människorna som omkom på K2 och där spann tankarna och funderingarna vidare till förfrysningsskador. Förfrysna tår, fingrar, öron och... förfrysna penisar/snoppar/kukar/manliga könsorgan, vad ni än vill kalla det. Köttpinne?

Har ni någonsin hört talas om någon kille som har förfrusit sitt könsorgan? Jag har aldrig gjort det och jag undrar hur det skulle vara. För man blir ju tvungen att amputera. Amputera sitt könsorgan? Hur gör man sen? Vad händer då? Jag har aldrig hört talas om en snoppamputation och jag vågar inte googla på det heller för jag vill nog inte veta det heller...

Jag har hört om en man som fick sin snopp avklippt och ditsydd igen, och det finns ju transexuella personer som har konstgjorda könsorgan så det bör ju teoretiskt gå att fixa.

Jag vet inte varför jag tänker dessa tankar, jag bara gör... det är så jag är.

Förhoppningsvis så fryser jag aldrig min.

Kom precis hem ifrån min mammas fest igen, p.g.a av smärtor. Kul kul... Så medans jag härdar ut dem så tänkte jag skriva ett par rader, ett par tankar.

Jag har en vän, en sann vän, en RIKTIG vän. Det ni, en riktig vän. Jag kan inte komma ihåg någon gång som vi har bråkat. Jag vet att han kan irritera sig på att jag är som jag är ibland och jag på hur han kan vara men det har aldrig varit några problem någonsin.

Jag träffade den här killen för... 14 år sen. Det är ganska länge när jag man tänker sig att jag ska fylla 19 nu i vinter.

Jag var nyinflyttad i Ås, kände inga, hade inga vänner och han var min första vän i Ås. Vi träffades på dagis och började umgås och vi bodde ganska nära varandra. Bara några hus ifrån varandra, samma gata och allting.

Vi umgicks hela tiden när vi var små. Vi gick i samma skola i 8 år.

Vi har varit i Sthlm och sett Queen tribute tillsammans, varit på Storsjöyran, Malmö två gånger, varit i Tyskland Berlin tillsammans. Vi har alltid gjort saker ihop. Vi har spelat spel ihop, vi lanar ihop osv osv. Han är en av de få riktiga vänner jag har. Skulle våga vilja påstå att han är min bästa vän och har alltid varit.

Tack Valdemar för att du är en av de få som får mig att förstå att även fast jag känner mig ensam, även fast folk har lämnat mig så vet jag att du fortfarande kvar och jag kan med all säkerhet säga av att alla personer jag har sagt "Jag älskar dig" till så är du den enda som jag inte har sagt det till som verkligen förtjänar att höra det. Du är den enda utanför släkten som jag har och har alltid älskat. (Kom ihåg att älska någon kan vara ganska brett och man förstår vilken form av kärlek jag känner för dig.)