Är riktigt skraj för blod, mitt egna blod, människans blod. Blod på film helt okej, blod ifrån djur, helt okej, mitt eller en annan människas blod? Jag svimmar.

Jag HIV testade mig förra månaden, doktorerna bad mig göra det eftersom de ansåg att det var lämpligt att jag gjorde det. Jag fick tårar i ögonen och de sa att jag behövde inte vara orolig. Jag svarade:

"Nej nej, det är inte det. Jag vill inte ta blodprov!"

De tog blodprovet och jag mådde riktigt dåligt...

Så fort någon skär sig, så fort det är sår eller blod så mår jag dåligt. Jag vet inte varför. Jag mådde t.o.m dåligt när de pratade om människans anatomi på naturkunskapen. Om blodet, kroppsdelar osv.

Det finns en massa människor i den här världen som ser bra ut och de finns de som ser mindre bra ut. Alla tycker vi olika och alla tycker vi att det finns vackra och fula människor. Jag antar att ni som inte tycker att människor är fula är blinda. Men det är bara utseendet. Jag sa i ett tidigare inlägg att jag har inga fula vänner, men jag lovar er att om ni skulle se några av mina vänner så skulle ni springa och gömma er men de är vackra för mig för jag ser förbi utseendet och det kan ni också göra bara man lär känna personen.

Utseendet kan hjälpa en och det kan motarbeta en. T.ex om man har piercingar i ansiktet kan det försvåra ibland att få arbete. Om man ser bra ut så kan man lättare få sällskap, om så bara för en natt. Däremot för äkta kärlek är utseende definitivt ingen avgörande faktor.

Utseendet kan ställa till det för en. En massa fördomar och skvaller. Det kan förstöra relationer har jag märkt om någon är osäker.

Något som gör mig både glad men ändå sårad är när folk säger till mig: "Hon pratar bara med dig för du ser bra ut."

Jag har hört det ett par gånger nu. Det är verkligen något man vill och inte vill höra. För det är ju trevligt att folk tycker att man ser bra ut men är det så att folk sitter och lyssnar på det jag har att säga bara så att de kan titta på mig? En gång i mitt liv har jag känt att det stämmer. En person som lyssnade på allt jag hade att säga och när hon hade fått det hon ville lyssnade hon inte längre. Jag blev varnad för denna person.

Det mest underhållande jag har varit med om tack vare/på grund av mitt utseende är när folk har skickat mail till mig. Detta har hänt två gånger. Människor, tjejer, som har sett mig på stan i Östersund om och om och om igen och skapat sig en bild över hur jag kan vara, hur jag är och att dem är de rätta i mitt liv. Två gånger har jag fått brev där det står ungefär såhär "Jag vet att detta låter sjukt men jag är kär i dig. Det känns som om jag känner dig och ändå har jag aldrig pratat med dig."

Det första brevet jag fick stog det t.o.m "Du passar inte ihop med din nuvarande flickvän, hon är inte din stil." (Det var Manda som var min flickvän då.) Vad ska man svara på det? "Nej, hon är min stil men jag är hennes stil."

Jag har hört att jag är lik Karl Einar Hekner, Ville Valo, Michael Jackson, killen i Norrlands Guld reklamen och Jonathan Davis (när han var ung).

En till har varit mer smickrande än andra. När expediterna i Tyskland stog och viskade bakom disken och tillslut kom en fram till mig och sa "It's stunning how you look. Just like Michael Jackson." var mindre smickrande... Tycker han ser hemsk ut.

Skönhet kommer innifrån, sådär lite kliché men det stämmer. För när man är kär så spelar utseendet ingen roll, personen blir automatiskt vacker och när man hatar någon så blir personen automatiskt ful. Och det är mer regel än undantag att Odjuret får Skönheten. Något positivt man kan tänka på.

Har ingenting att skriva, ingen inspiration. Det regnar ute, jag är döv på vänstra örat, har inget att göra och ingen är online på msn.

Ja, jag är mer eller mindre helt döv på vänstra örat typ. Eller jag hör ju men väldigt dåligt. Jag gick och la mig inatt runt 03:00 tror jag och då hade jag fönstret öppet. Först låg jag med högra sidan neråt mot kudden, då var det helt tyst. Sen när jag vände på mig så jag la mig med en vänstra sidan emot kudden, då hörde jag klart och tydligt att det regnade ute.

Måste kolla upp det här...

Måste dessutom ner på stan.

Det finns tre sexualiteter som är ganska vanliga. Det är den klassiska heterosexualiteten, den alternativa homosexualiteten och sen den mellan dessa två, bisexualiteten (som diskuteras om det är en riktig sexualitet.)

Jag har tänkt ganska länge på detta. Antar att jag är i den åldern nu när man tänker på sånt här. Jag har varit med tjejer, jag har haft sex med tjejer, jag har varit kär i tjejer, tjejer, tjejer, tjejer.

Tjejer har varit kär i mig, tjejer har haft sex med mig, tjejer har varit med mig, mig, mig mig. Men jag är en kille.

Skulle jag kunna tycka samma sak om en kille som tjejer har tyckt om mig? Eller kan jag tycka samma saker för en kille som jag har tyckt för tjejer? Det är samma fråga egentligen. Frågan lyder: Kan jag bli kär eller ha sex med en kille?

Jag har länge sagt att jag är heterosexuell just eftersom jag har känt det jag har känt för tjejer men lyssna på det här... om man väljer bort sitt egna kön, väljer man bort halva jordens befolkning. Vad är det som säger att ens stora kärlek inte är en kille? Jag menar nu om jag väljer bort halva jordens befolkning så är det en 50% risk att jag väljer bort den person som jag skulle ha älskat.

Kan jag tända på en kille? Kan jag bli sexuellt upphetsad av en kille? Jag kan inte svara på den frågan men jag vet av egen erfarenhet att när man är kär spelar utseendet* ingen roll. Förhoppningsvis gäller det även med kön. Om man är kär spelar kön ingen roll.

Jag vill fortfarande påstå att jag är heterosexuell men jag tycker det är synd... för sexualiteter begränser mig, avsevärt. Även fast man inte tänker på det.

*Om någon av mina fd flickvänner läser detta ska ni alla veta att jag tycker och kommer alltid tycka att ni är vackra. Ingen av er har varit fula i mina ögon, för jag har inga fula vänner. Alla jag känner, oavsett utseende är vackra i mina ögon.

Skrev ett inlägg tidigare om himlen och helvetet, ett liv efter döden. Här är ett klipp av George Carlin (amerikansk ståupp komiker) som är väldigt tänkvärt. Jag säger inte att han har rätt men det är åtminstone tänkvärt.

"He has a special place full of fire and smoke and burning and torture and anguish where he will send you to live and suffer and burn and choke and scream and cry forever and ever to the end of time!

But he loves you."

När jag gick i årskurs 6 så spelade jag ett spel dygnet runt, non-stop, hela tiden i ett halvår. Spelet var Diablo 2. Var helt fast. Älskade grafiken (även fast den inte är något att hurra för idag) och hur man slaktade allt och alla. Man gick in i ett rum med 100 monster, sköt iväg ett eldklot och alla dog. Riktigt häftigt tyckte man då när man var 11 år. Sen på sommarlovet mellan 6an och 7an så kom en bekant, som var ett år yngre än mig, fram till mig fram och sa "Jag har hört att du spelar Diablo 2, men det här måste du testa!" och loggade in mig på www.Tibia.com och laddade ner klienten och vi skapade ett account åt mig och så började han visa mig. Mina tankar var först "Fy fan... grafiken! BEDRÖVLIG! Spelstilen... fy fan. BEDRÖVLIG!" Nej, jag fick inga bra intryck av Tibia. Men han övertygade mig att spela. Så det gjorde jag.

Det tog mig en VECKA att ta mig ifrån ön där man börjar. Det skulle idag ta max ett par timmar.

Jag fortsatte spela, jag blev bra vän med den här bekanta personen (som för övrigt heter Kevin.) och vi spelade ihop och introducerade våra gemensamma kompisar till spelet och tillslut hade vi en hel del personer som spelade. Kevin var högst level ett bra tag tills han lessna på spelet och slutade. Mörk dag... Han spelade sorcerer och jag spelade knight och jag hade ambitionen att vi skulle bli som det kända sorc/knight paret Messiah och Breaker men det slutade innan det hann slå in.

Jag fortsatte däremot att spela och jag spelade ett par år. Var ganska osynlig i Tibia, ingen kände till vem jag var eller visste någonting om mig. Hade ett par riktigt goda vänner i spelet som jag pratade med (har fortfarande kontakten med en, Olle.)

Mitt Tibialiv tog dock en vändning en dag när jag gick ner i en grotta för att döda dwarf guards och en level 90 sorcerer, Baggins, hoppade ner och hotade att döda mig om jag inte lämnade grottan. Av ren slump hoppade en level 91 knight som hette Fortune II ner och såg vad som hände. Han räddade mig och såg till så jag fick behålla grottan ifred + att han tvingade Baggins att betala mig pengar som förlåt. Jag blev vän med Fortune II, som var med i en klan. Death n' Decay. Den största klanen på Nova och hade fullmakt. Finns ingen klan som har regerat på Nova som Death n' Decay.

En dag splittrades Death n' Decay och avhopparna startade en klan som hette Bloodfangs och krigade och vann ett krig emot gamla Death n' Decay. Bloodfangs splittrades och delade upp sig i mindre klaner och en av dem var Fortune II med i, Final Heaven. Jag blev erbjuden en plats i Final Heaven och tackade såklart "Ja". Tyckte det var fantastiskt.

Folk bråkade med oss, vi dödade med folk utan att jag egentligen frågade varför. Kommer ihåg en gång så dödade vi t.o.m en i våran egen klan utan att vi visste om det. Tillslut så startade de större klanerna på Nova en allians emot oss och krigade emot oss och vi förlorade... jag förstog inte varför. Vad hade vi gjort för fel? Vi hade bara försvarat oss. Först nu inser jag att vi hade dödat, plundrat och gjort livet surt för flera oskyldiga Tibia spelare som bara ville njuta av spelet...

 Roma K23 från Bandhagen i Stockholms län, Idag kl 00:52 Taikonaut: haha - diktatorkomplex av första klass må jag säga!

Hittade bilder ifrån Helsingborg i somras. Fantastisk helg. Sa åt Hannah på onsdagen att när vi skulle sova att när vi vaknar så kommer det vara söndag, och det var ungefär så det blev.

Var först väldigt, väldigt kritisk till att åka dit. Jag fick höra en hel del på mail som fick mig att tänka om men det blev verkligen väldigt bra. Funderade först att åka hem redan på fredagen, tur jag inte gjorde det.

"Well fuck you

I'm fed up with you

I'm not as good as you?

Fuck no I'm better you"

Korn - Divine

Idag har varit en riktigt intressant dag. Jag kan börja med att förklara att jag var för rädd för att somna inatt för jag trodde inte jag skulle vakna i tid men tillslut valde jag för att sova ändå, klockan 05:00... och jag skulle upp 05:45. (Jag var riktigt, riktigt trött så det var därför jag tog det valet.)

Jag vaknade i.a.f, gjorde mig iordning för att besöka Svegs sjukhus. För att komma dit så måste jag först åka buss i 3 timmar, så jag tog bussen. Somnade direkt...

Vaknade upp precis innan Sveg, hoppade ut i regnet, höll inte på att hitta sjukhuset. Fick guidning på telefon av min mamma.

Kom dit, fick träffa en läkare nästan direkt. Jag förklarade mitt problem och att jag har haft såhär ett tag nu och jag har blivit behandlad med medicin 2 gånger den senaste två månaderna. Tänkte att nu skickar han mig vidare men... han ville ta exakt samma prov som jag har tagit två gånger tidigare och sen ville han att jag skulle äta ännu mer medicin.

Om detta är en trend som kommer att fortsätta så kommer jag bli tvungen att besöka en läkare varje månad och få ut ny medicin. Då är frågan, fungerade medicinen någonsin? Jag kände mig bra ett tag. Tror inte det.

Blir lite frustrerad då. Såhär lät snacket:

"Jag vill att vi tar ett prov på dig så kan vi sen se vilken medicin du behöver äta." sa han

"Nej nej, du förstår inte. Jag har redan tagit era prover och ätit era mediciner två gånger nu den senaste månaden och ätit medicin tidigare också." svarade jag.

"När var det senaste gången du besökte ett sjukhus?" frågade han.

"Fyra veckor sen." svarade jag.

"Då måste du ta nya prover och så om de inte visar något så skickar vi dig vidare, om de visar något så måste du äta medicin och om du inte blir bättre så skickar vi dig vidare."

"Jag har redan ätit era mediciner, kan ni inte skicka vidare mig på en gång?"

"Nej, de tar inte emot dig om du inte har ätit medicin."

"Jag har redan ätit medicin två gånger!"

Ungefär så lät diskussionen men jag var tvungen att ge mig för han var benhård på att jag skulle äta mer medicin... Det är en vinna/vinna situation för min del, det är bara att det tar så lång tid om jag måste äta medicin i två veckor för att sen få reda på att de inte hjälper... Nej, jag har tappat förtroendet för medicin eftersom jag har ätit det fyra gånger totalt emot samma problem men det har inte hjälpt än.

Dessutom så tycker jag inte om tanken med t.ex värktabletter. Hur fungerar de? Bedövar de eller tar de verkligen bort smärtan? Tanken på att man känner smärta men ändå inte tycker jag är läskig. Att smärtan finns där men man känner den inte. Äter aldrig värktabletter eller något sådant. Äter bara medicin som jag får utskriven av läkare.