Hemma igen. Vad händer här hemma? Ingenting.

Bor i en lägenhet, en tvåa i Östersund. Gillar den här lägenheten. Vanligt folk låser dörren för att de inte vill ha in folk i sin lägenhet, jag var lite ovan med det till en början för jag bodde i en villa tidigare i Ås och där låste vi aldrig dörren förutom när vi skulle sova. Nu gillar jag att låsa dörren, inte för att låsa folk ute utan för att låsa min värld inne.

Jag missar sällan tider, jag brukar hålla tider och tycker det är viktigt att man håller tider men vilka tider ska man hålla? Jag var 100% säker på att bussen skulle avgå 17:00 här men jag hade fel. Den avgår 18:55. Kul... Det betyder att jag blir 2 timmar sen hem och jag har en del saker som jag bör göra. Blir irriterad, kanske mest för att jag inte har så mycket att göra här.

Åker hem idag vid 17:00, lite hemlängtan har man nog allt.

Rösten är väldigt viktigt tycker jag. Jag tycker min röst är fruktansvärd, jag hatar den. Det finns fler röster än min jag hatar och det är först och främst tjejers röster. Jag vet inte varför, jag lyssnar gärna på vad ni har att säga så länge ni inte pratar. Jag pratar gärna så länge jag slipper lyssna på era röster. Det är svårt att förklara, jag kanske har haft otur när det gäller tjejer och deras röster eller så är det så att längre upp här i norr så låter kvinnors, tjejers röster ganska fruktansvärt. Inte alla men majoriteten skulle jag våga vilja påstå faktiskt... ta inte illa upp för det är inte en särskilt person jag pratar till utan massan och det är min åsikt och ni tycker säkert att min röst är fruktansvärd om ni har hört den.

Längre söder ut så låter tjejerna någolunda bättre men alla är inte bra där nere heller. Kanske därför msn är så underbart för man slipper lyssna på en röst?

I telefonen låter rösterna ännu värre...

Kom nyss å tänka på de här människorna som omkom på K2 och där spann tankarna och funderingarna vidare till förfrysningsskador. Förfrysna tår, fingrar, öron och... förfrysna penisar/snoppar/kukar/manliga könsorgan, vad ni än vill kalla det. Köttpinne?

Har ni någonsin hört talas om någon kille som har förfrusit sitt könsorgan? Jag har aldrig gjort det och jag undrar hur det skulle vara. För man blir ju tvungen att amputera. Amputera sitt könsorgan? Hur gör man sen? Vad händer då? Jag har aldrig hört talas om en snoppamputation och jag vågar inte googla på det heller för jag vill nog inte veta det heller...

Jag har hört om en man som fick sin snopp avklippt och ditsydd igen, och det finns ju transexuella personer som har konstgjorda könsorgan så det bör ju teoretiskt gå att fixa.

Jag vet inte varför jag tänker dessa tankar, jag bara gör... det är så jag är.

Förhoppningsvis så fryser jag aldrig min.

Kom precis hem ifrån min mammas fest igen, p.g.a av smärtor. Kul kul... Så medans jag härdar ut dem så tänkte jag skriva ett par rader, ett par tankar.

Jag har en vän, en sann vän, en RIKTIG vän. Det ni, en riktig vän. Jag kan inte komma ihåg någon gång som vi har bråkat. Jag vet att han kan irritera sig på att jag är som jag är ibland och jag på hur han kan vara men det har aldrig varit några problem någonsin.

Jag träffade den här killen för... 14 år sen. Det är ganska länge när jag man tänker sig att jag ska fylla 19 nu i vinter.

Jag var nyinflyttad i Ås, kände inga, hade inga vänner och han var min första vän i Ås. Vi träffades på dagis och började umgås och vi bodde ganska nära varandra. Bara några hus ifrån varandra, samma gata och allting.

Vi umgicks hela tiden när vi var små. Vi gick i samma skola i 8 år.

Vi har varit i Sthlm och sett Queen tribute tillsammans, varit på Storsjöyran, Malmö två gånger, varit i Tyskland Berlin tillsammans. Vi har alltid gjort saker ihop. Vi har spelat spel ihop, vi lanar ihop osv osv. Han är en av de få riktiga vänner jag har. Skulle våga vilja påstå att han är min bästa vän och har alltid varit.

Tack Valdemar för att du är en av de få som får mig att förstå att även fast jag känner mig ensam, även fast folk har lämnat mig så vet jag att du fortfarande kvar och jag kan med all säkerhet säga av att alla personer jag har sagt "Jag älskar dig" till så är du den enda som jag inte har sagt det till som verkligen förtjänar att höra det. Du är den enda utanför släkten som jag har och har alltid älskat. (Kom ihåg att älska någon kan vara ganska brett och man förstår vilken form av kärlek jag känner för dig.)

Min mamma firar just nu sin 50 års dag cirka 500 meter härifrån och här hemma sitter jag och härdar ut min smärta som jag precis har fått. Var där ett par timmar sen började det komma så gick jag hem så jag kunde vara ifred. Riktigt lyckat... Ska snart tillbaka dit igen efter det har avtagit.

Idag har jag nog spillt vatten i mina ögon, gråtit, över den mest löjliga saken i världen! Eller?

Jag spelar GTA 4 när jag är här nere. Väldigt underhållande spel, stjäla bilar, slå ner folk, skjuta folk, bränna folk, köra över folk osv...

I.a.f det finns vissa beslut man måste ta i spelet som kan påverka hur spelet fortsätter och idag tog jag ett beslut. Helt klart fel beslut... och en väldigt betydelsefull person till Nico Belic (mig) dog. Jag släppte en tår eller två... Tyckte det var så satans sorgligt att den här personen dog för det var så oväntat! Och att det var mitt fel var ännu värre...

Är detta töntigt? Att gråta till ett spel?

Gråter ni till filmer? Gråter ni till böcker? Det är lika som med spel enligt mig. Man är med i en story (och i just GTA 4 en väldigt välskriven historia!) men skillnaden mellan filmer och böcker är att man kan påverka denna story själv och idag påverkade jag den till det sämre... FAN! Varför skulle du dö!?

Tänker inte dra upp en ny speldiskussion, har redan förklarat om MMORPG och spel är INTE töntigt. Det är avslappnande och man kan ha kul. Spel är bland de få eller om det är det enda här i världen där man stimulerar båda hjärnhalvorna samtidigt om jag har förstått det rätt. Jag har glömt bort men det var något sådant som vi prata om på psykologin...

Skitsamma. Spela mer spel! NU!

(Jag är ingen tönt....)

Jag har inte hemlängtan just nu eftersom jag är hemma. Det var länge sen jag hade hemlängtan överhuvudtaget. Eller egentligen var det en snabbis i somras när jag befann mig på ett ställe där jag absolut inte ville befinna mig på... och jag garanterar er att ni heller inte skulle vilja vara där, ingen av er.

Men den hemlängtan jag hade när jag var liten var speciell. När mina föräldrar reste bort utan mig eller om de skulle på olika kurser eller vad som helst. Det som hände var att jag blev iväg skickad veckovis till min moster (som jag förövrigt älskar väldigt mycket) men när jag var liten så tyckte jag inte så mycket om att vara där. Mina föräldrar blev helt förvånade när jag berättade det här för dem för ett par sen för de trodde jag tyckte om att vara där när jag var liten.

Så det som hände var att jag kom dit till dem och där bodde min moster, hennes man och min kusin. Så jag spenderade cirka 6-7 dagar där och på dagarna var det lugnt. De hade en hel del filmer, Nintendo 8-bitars, en katt, kanin och en riktigt stor gård. När jag var väldigt liten hade de även hästar med den intresserade inte mig. Så på dagarna var allt frid och fröjd, hade en del att göra. Om jag inte hade något att göra så hade min kusin ett riktigt stort lager på Kalle Anka tidningar som jag läste.

Däremot på kvällarna när det började bli mörkt ute så blev det dystrare. Vet inte om det var någon form av klocka inom mig som sa "Dags att gå hem" för när jag var hemma och var borta hos kompisar så skulle jag alltid gå hem runt 19:00, när jag blev äldre höjdes detta såklart till 20:00, 21:00 och sen obefintligt, men det här var när jag var liten. 6-7 år.

Så när klockan hade passerat 19:00 och jag fortfarande var där kände jag mig väldigt ensam och när klockan närmade sig 21:00 så var det riktigt hemskt. Jag sov hos min moster eftersom jag var mörkrädd... (fortfarande aningen mörkrädd ibland) och varje morgon när jag vaknade så öppnade jag inte ögonen utan fortsatte blunda och hoppades att allt bara var en dröm, att när jag öppnade ögonen så skulle jag ligga i mina föräldrars säng hemma i vårat hus, men varje gång jag öppnade ögonen blev jag besviken.

Det är hemlängtan för mig.

Jag längtar inte hem just nu, för jag är mer eller mindre hemma. Eller är detta mitt hem? Jag är hemma hos mina föräldrar men jag har inte ens något eget rum. Jag har aldrig bott här, jag har varit i det här huset under hela min uppväxt men det är våran sommarstuga som de har flyttat in i. Så för mig är det här en stuga, inte ett hem. Det är tre rum. Kök/vardagsrum och två sovrum. Sen har vi, tack gode gud, en riktig toalett. Ett av dessa sovrum skulle man kunna tro är mitt rum men det är det inte. Det är en säng kombinerad med lagerlokal! Det går inte att vara i rummet och det kan förklaras som ett gästrum, alltså inte mitt personliga rum även fast jag alltid sover där (förutom nu, eftersom det är överfyllt. Går inte komma fram till sängen, så jag sover i soffan.)

Fast lite, lite längtar jag hem till mig. För känna närvaro till omvärlden, för den här stugan är mitt ute i ingenstans. Man känner sig väldigt isolerad. Även fast jag har internetkontakt med folk så finns ändå känslan av isolation. I Östersund behöver jag bara gå ner på gågatan så är det en 90% chans att stöta på någon man känner för att om så bara säga hej.

Vetskapen om närhet till omvärlden räcker ibland, även fast just nu måste jag även umgås med folk för att inte bli galen.