Jag sitter och tänker på hur det är att vara förälder. Jag är omgiven av föräldrar just nu. Inte bara mina två egna utan en annan som har en dotter som är 13 år. Jag har träffat döttrar, hela mitt liv. Vad tänker föräldrarna när de ser mig? Jag vet att när jag träffade Mandas föräldrar första gången så var det när hennes lillebror var med i Vi i Femman i radio så alla små knattar var där så vi fixade till så jag såg hyfsat bra ut så jag inte såg ut som jag hade varit på lan i 4 dagar och inte duschat (även fast jag duschar på lan, väldigt ofta. Tidsfördriv ifrån datorn. Däremot om man är borta är det värre.)

Så alla små tjejer tyckte jag såg bra ut, det är väl en sån där grej som alltid händer. Kommer ihåg när jag var i 10-12 års åldern, tyckte alla över 18 var snygga. Skulle den John då ta fram sina favorittjejer skulle jag idag definitivt inte hålla med.

Men tillskillnad ifrån vad ungarna tyckte så höll inte pappan med. Han tyckte inte jag såg bra ut, eller kanske rent utseendemässigt men mina svarta kläder osv. Herregud, hur kunde hennes dotter gå ut med mig?

Hur skulle jag själv tycka om min dotter kom hem med någon som jag inte skulle tycka om rent utseendemässigt? Ingen aning.

Vad tycker föräldrar om mig? Marias mamma var väl inte överförtjust i mina matvanor. Jag åt väldigt, väldigt lite och det för andra kan antas att jag inte tyckte om maten. Tvärtom, hon var jätteduktig på att laga mat men jag äter lite, så är det bara. Kommer ihåg en gång när jag var sjuk, väldigt sjuk och var hemma hos Maria och när vi skulle äta, hade jag varit hemma hade jag inte ätit men där åt jag lite. Trodde det skulle uppskattas men istället så blev hon besviken på att jag åt så lite och jag känner igen den besvikelsen. Jag lagade mat hemma hos Hannah, jag tyckte maten smakade fruktansvärt och var rädd att Hannah skulle tycka samma sak och hon lämnade lite mat. Jag trodde det var för hon tyckte det smakade lika illa som jag tyckte men det var av kulturella skäl, så jag fick smaka på min egna medicin där.

Sen så har jag haft mindre trevliga träffar med föräldrar. En pappa hotade med att skjuta mig om jag sårade hennes dotter. Jag antog att han skämtade och jag har inte än blivit skjuten även fast det tog slut för länge sen.

En del föräldrar skrämmer mig, eller rättare sagt en särskil förälder och jag behöver inte gå in på vem det är men jag tror de som vet om vem jag antyder på tycker detsamma.

Jag tycker att jag har kommit bra överens med alla föräldrar jag har träffat hittills till mina flickvänner och vänner. Jag har svårt att förstå att en del personer har någon form av föräldrafobi. Har vuxit upp som ensambarn så mina föräldrar är den enda familj jag har men jag har vuxit upp väldigt, väldigt fritt så jag har aldrig känt att de har stoppat mig på något vis. Jag gick på min första konsert ensam när jag var 13 år. John, 13 år på Globen, Maiden. Så frågar folk mig "Vad tänkte du då? Hur kunde du gå ensam?" och jag svarar "Jag gick inte ensam, det var 12999 andra personer där också."

Har en väldigt bra relation till mina föräldrar, anser mig väldigt, väldigt lyckligt lottad när det gäller uppväxt och familjeliv. Vilket som kan svida i ögonen på andra har jag märkt. Fick ett sms där det stog "Du och jag lever inte i samma värld." förut. Nej, jag har haft det väldigt lätt hittills i mitt liv och den värld jag lever i är den värld jag har blivit uppväxt i, precis som alla andra. Eran värld ni lever i är den värld ni har växt upp i, det finns inget fel i det. Jag är inte bortskämd på det viset att jag får vad jag vill när jag vill hur jag vill vart jag vill. Jag är bortskämd på det att jag har mina föräldrars förtroende, de litar på mig och det är inget som hände på en natt och det är inget som jag använder att utnyttja för om jag missbrukar deras förtroende för mig kommer relationen förstås försämras och min vardag kommer få en sämre standard. Ja, just nu medans jag söker jobb är jag beroende av mina föräldrar men jag bor inte hemma hos dem utan jag bor i våran gemensamma lägenhet om man ska kalla det för de. Eftersom de jobbar både här där de bor och i Östersund så måste de har någonstans att bo där när de väl arbetar där, så de äger en lägenhet som jag bor i. Det är mitt hem, det är där jag bor. Här hemma hos mina föräldrar har jag inte ens ett eget rum, jag kallar inte det här stället för mitt hem. Jag bor i gästrummet och just nu bor jag i vardagsrummet på soffan för vi har besök. Det kan låta hemskt att besökaren får en säng och jag får en soffa, jag är ju trots allt hos mina föräldrar men jag är lika mycket gäst här som han är och dessutom är jag vaken längre så därför passar vardagsrummet mig perfekt. Jag sover i vardagsrummet hemma hos mig också, i lägenheten. Jag har slutat sova i min säng, eller jag har börjat lite lätt igen men oftast i soffan. Varför? Därför jag har en dubbelsäng. Nu när jag är singel känns den tom rent mentalt. Förut när jag hade flickvänner så sov jag där men då var det inte tomt mentalt. Så för att överkomma tomhetskänslan så har jag fyllt ena sidan av sängen med tidningar och böcker så när det känns ensamt är det bara att tända lampan och läsa något utan att behöva lämna sängen och dessutom så kan jag bara använda halva ytan av sängen vilket som minimerar tomhetskänslan.

Men vadå bortskämd? Jag bodde i ett eget hus i två år, ensam. Som nu är sålt och de som bor där nu... hatar huset.

Pratade tidigare om att jag inte var vegetarian osv.

Jakt? Är det okej att jaga djur? Även fast vi har ett alternativ att äta grönt.

Det är ett samvetskval som jag har. Ja, jag äter kött för jag tycker det smakar helt okej men så gör en del grönsaker också.

Jag vet att jag tycker att slakterier är hemskt men trots allt äter jag kött ifrån slakterier, det är lite emot vad jag tycker men skitsamma. Tycker det är fel att systematiskt föda upp djur för att döda dem och äta upp dem, oavsett hur bra de än har det. Men det behövs så alla människor ska ha chansen att äta kött, för om man skulle jaga kött till 8 miljoner svenskar skulle det inte fungera, men är kött en rättighet? Är ens mat en rättighet?

Är överleva en rättighet? Mat är en rättighet, om man kan betala för den. Borde då kött ingå? Det kan diskuteras.

Tycker däremot att det är okej att jaga, precis som djur gör fast vi har en mer sofistikerad teknik än att hoppa på bytet och bita halsen av den. Varför? Hur kan jag tycka det? Därför människan har jagat i tiotusentals år och att ändra på ett sådant beteende är inte lätt, även fast alternativ finns. Är det rätt? Vem bryr sig? Det är livet. Nu finns det säkert djurrättsaktivister som skulle säga "Men tänk om ett djur åt upp dig!" ja, det finns djur som äter människor. Det handlar inte bara om självförsvar. I Indien finns ett deltaområde där tigrar verkligen jagar människor. Det är hemskt, det är fruktansvärt men vad kan man göra? Ingenting.

Att ändra ett beteende, vårat beteende att äta kött är inte lätt och inte nödvändigt, det är en del i livet även om det är en hemsk del. Människan kommer aldrig att sluta döda, varesig djur eller andra människor. Det är ett invant beteende som inte går att stoppa oavsett hur mycket vi försöker. Finns det någon människa som aldrig har dödat något med mening? Jag har dödat med mening. Flugor, mygor, spindlar, myror och massa andra insekter och att anse att dessa är mindre värda än djur med päls är hyckleri. Jag tror inte ni bryr er skit om jag slår ihjäl en mygga men om jag skulle döda min katt skulle ni bli förbannade. Varför? Jag älskar mina katter såklart men deras liv är väl inte mer värda än myggornas? Egentligen. Jag värderar deras liv mer än myggornas för jag känner dem, men ni gör inte det och ni känner heller inte myggorna.

Det som är chockerande som Magnus Betner också säger är att djurrättsaktivister gråter över att de gör väskor av djur i Kina men de skiter i barnarbetarna som tillverkar väskorna. Det känns som att pälsdjur, däggdjur är överreklamerade för de är söta och gulliga men de glömmer annat som människor och värderar pälsdjuren över andra djur.

Tappade totalt tråden men ja, det är okej att äta kött även fast det går emot mitt samvete. Det är okej att jaga men slakterier.... pfft. Systematiskt dödande men fan! Jag äter det ändå! Helvete.

Är som sagt hos mina föräldrar och här förstör man hörseln väldigt effektivt.  Allt för effektivt. Freak on a leash och Life is peachy går om och om igen i cd spelaren och det högt. Allt för högt. Inte sunt men det är mediterande, lugnande. Eller inte lugnande utan snarare upphetsande, inte sexuelltupphetsande utan mentalt. Man får en massa tankar som man bara kastar ut ur sig till musiken och så mår man bra sen.

Jag tror jag mår bra av att må dåligt. Jag njuter av att vara ledsen, det låter jävligt emo men det finns inga gånger som jag är så kreativ som när jag är ledsen. Kollar man på Korn och Queen så handlar deras bästa låtar om sorg typ. Queen - Who needs you, Queen - It's a hardlife, Queen - I can't live with you. Så gott som alla Korns låtar.

Vill också skriva sådan musik så därför... njuter jag av att vara ledsen. Det är en hemsk känsla som känns skönt ändå. Good God med Korn har aldrig låtit bättre än de senaste veckorna.

"You came into my life

Without a single thing

I gave into your ways

Which left me here with nothing

I given into smiles

I fell for all your games

I wish so bad right now

I hadn't let you in"

Korn - Good god

Har absolut inget vettigt att skriva. Man blir lite frånvarande när man är hos mina föräldrar för det finns mycket annat att göra här än att sitta framför datorn, se på tv eller spela gitarr eller bas. Har inte ens någon bas här.

En av mina föräldrars kompisar är här för tillfället, världens roligaste människa. Jag skämtar inte om det här för när man är med honom är det garanterat skratt. Ingen tvekan. Det var någon, om det var Tina eller Manda som sa att jag skrattade sällan så såg de mig aldrig när man träffade honom. Jag ligger på golvet bokstavligen och skrattar. Det är fantastiskt, tänk om det kunde vara så varje dag.

Mina öron kommer att falla av. Om folk tycker jag pratar för mycket musik har de inte hört när jag lyssnar på musik. Då skulle de springa.

Folk påstår sig dra på sig hörselskador titt och tätt. Jag har säkert tinitus men jag vågar inte erkänna det. Visst, jag hör ett sus i öronen, ett pip men det är inget som stör. Tycker mig alltid ha hört det här suset, pipet så det är något jag har lärt mig att leva med. Jag vet inte vad som räknas som tinitus, för jag tror det jag har är normalt. Föreställer mig att tinitus ska vara högre och jobbigare.

Har dock nedsatt hörsel på vänster öra, det är garanterat. Jag hör inte saker och ting om jag ligger på höger sida i sängen men om jag vänder mig om så hör jag... väldigt sorgligt. Hörseln är viktigt.

Hur många överlever livet? Dödligheten på jorden är 100%. Det är ganska fascinerande att alla på jorden har hittills blivit födda och alla kommer att dö en dag. Såvida inte någon har blivit framodlad via kloning, finns flera som påstår att det pågår sådanna experiment och det skulle inte förvåna mig...

Men döden är fascinerande. Nära-döden-upplevelser. Det är ganska intressant att en del kommer till tunneln av ljus där de möter folk. Här varierar det efter religion och kultur vilka man möter i tunneln av ljus. Kristna möter Jesus medans andra möter släkt och vänner eller liknande.

En del svävar ut utanför sin kropp och ser sig själv ifrån en tredje persons vy. En del påstår att det bara blev svart.

Jag har ingen aning om vad som händer när vi dör men jag är otroligt nyfiken. Jag är inte självmordsbenägen men lite dödslängtan har jag nog allt för att veta vad som händer.

Varför gråter vi när våra nära och kära dör? Är det sorgligt att dö? Det är naturligt. Varför dödar vi? Hur kommer det sig att människan valde att lösa konflikter genom att döda?

Som det ser ut just nu så har vi bara en chans i livet, vi har bara ett liv som det verkar som än så länge. Det kanske visar sig att det är reinkarnation som gäller så vi får fler chanser men än så länge så har vi bara en chans. Varför väljer människor att ta den enda chans ifrån andra människor?

Varför väljer människor att avsluta sin enda egna chans med sina egna händer?

Döden är fascinerande på så vis att det händer alla men den är sorglig. Det är fruktansvärt när någon nära dör, det sliter upp känslorna i kroppen och vrider ut alla tankarna i hjärnan så allt man kan tänka på är "Varför?" (såvida inte en person dog av ålder, då är varför ganska självklart.)

Har ni tänkt på förresten att varje gång ni slår ihjäl en mygga eller en insekt avslutar ni deras enda chans att leva? Även djur lever, detta gör mig inte till vegetarian då det är en naturlig del i livet att de starka överlever men jag anser också att det är de starkas skyldighet att hjälpa de som har det svårt. Nu pratar vi inte bara om fysiskt starka utan ekonomiskt starka osv.

Utopin vore om alla fick ett liv och en CHANS men majoriteten av jordens befolkning får bara ett liv och ingen chans.

"Is this the world we created

What did we do it for?"

Queen - Is this the world we created?

Det är mycket snack om det ska finnas utomjordingar här. Eller att de ska ha hjälpt oss med pyramiderna, Stonehenge, Nazca linjerna osv osv. Så fort människan har åstakommit någonting så verkar det som att utomjordingar har varit där och hjälpt till. Inte nog med att det låter otroligt, det är även förolämpande. Människor för 5000 år sen var lika intelligenta som oss men de hade inte den teknologi som vi har idag så jag tror att människor mycket väl ska ha klarat av på egen hand bygga t.ex pyramiderna utan hjälp ifrån yttre rymden.

Om det finns rymdvarelser, som CIA vill gömma här på jorden så ska jag berätta vart de finns. De sitter på en ö i Stilla Havet, precis utanför den kinesiska kusten och den kallas för Japan. Japans befolkning består av ett x antal hundra miljoner små aliens som man varken kan förstå eller höra vad de säger. Som är gula och har snea ögon och vars teknologi är långt före resten av världens.

Inget ont om japanarna! Jag älskar de som de gör på deras ö. Hur skulle världen se ut utan Nintendo?

Lite intressant att de inte gjorde Super Mario till japan dock.

Det här kommer att sticka i ögonen på många och många lär tycka att jag har fel men det är tänkvärt.

För de som inte vet så har både Danmark och Sverige publicerat Muhammed karikatyrer i tidningar. Detta har retat upp en hel del muslimer i mellanöstern. Det är inte så konstigt tycker jag, faktiskt så är det inte konstigt. För de älskar Muhammed på ett vis som vi aldrig kommer att förstå och det finns en hel del svenskar som skulle ta illa upp om seriösa "mamma" skämt för vi älskar våra mödrar. Men svenskarna skrek "Yttrandefrihet! Yttrandefrihet! De måste lära sig! Vi har västerländsk yttrandefrihet!"

Nu har en person scannat in bilderna på de två barn som blev mördade i Arboga och lagt ut på Pirate Bay. Jävligt vidrigt gjort tycker jag personligen men jag tycker även om det är okej att publicera bilder på Muhammed med bomb på skallen ska det vara okej att lägga ut bilder på döda barn.

Det handlar om yttrandefrihet och inte vad man har för moral. Jag skulle helst att vi hade skitit i att publicera Muhammed karikatyrerna och vi hade skitit i att lägga ut bilderna på barnen så hade vi sluppit hela den här diskussionen. Man behöver inte testa yttrandefriheten för att förstå att den är där.

(Jag tänker rent juridiskt och inte moraliskt just nu, jag tycker att publicera Muhammed bilderna inte fyllde någon anna funktion än provokation. Var det nödvändigt? Nej. Vad har vi bevisat? Att vi saknar respekt för andra kulturer.

 Att publicera bilderna på döda barn är riktigt vidrigt och avskyvärt och det förvånar mig att personen som publicerade bilderna fortfarande är vid liv, om han eller hon är det.)